Jag har promenerat varje dag i snart 2v. igår när jag gick ut från jobbet så kom en känsla över mig, " jag skulle kunna gå hur långt som helst". Vilken underbar känsla när jag tidigare gruvat mig för att jag kanske skulle behöva gå iväg på lunchen för att köpa mat om jag inte haft matlåda...
Idag efter jobbet så ska jag GÅ och köpa mig nya löparskor, ska se om jag hittar några bra träningskläder med tror jag. Det är jag värd!
Tog en förmiddagspromenad med hunden och 11-åringen. När vi var på hemväg säger han, "mamma du blir bara mindre och mindre". Hur menar du(tänkte att han kanske menade att han växer och blir längre och skillnaden mellan oss krymper)? Du blir ju bara smalare och smalare... 
Vet ni vad jag gjorde...?? 
Jag sprang! Eller sprang och sprang... Jag joggade eller lufsade är nog rätta ordet! Jag har aldrig i mitt liv någonsin sprungit. Det har aldrig funnits på min karta men idag gjorde de det. Maken och jag gick efter landsvägen, eftersom jag insåg att jag inte skulle komma upp i 10000 steg så gick maken hem till barnen och läxläsningen medan jag och hunden tog en extrasväng efter en liten väg och sen på en skogsstig. När vi gick där så såg plötsligt stigen väldigt inbjudande ut så jag testade och lufsade i kanske 75-100m innan jag gick igen. Gjorde om samma sak 2 ggr till. Vilken underbar känsla att känna att jag kan(även om det inte var så långt) faktiskt jogga! För 6 månader sen trodde jag allvarligt att jag skulle dö när vi hade gått ut och ätit lunch mina kollegor och jag(första dagen på nya stället) och vi sen skulle gå tillbaka till kontoret. Ca 500m och uppförsbacke, jag fick andnöd och flåsade som en frustande flodhäst. Nu går jag den backen utan större problem även om det dröjer innan jag kommer att springa uppför den. :-)